flixxen

Kan börja med att berätta att ingen av de tävlingarna är med Felix.
Den bästa tävlingen reultatmässigt är nog från en tomtehoppning som jag var med på på ridskolan när jag var typ 9 år. Det var lite trassel innan den tävlingen då ponnyn som jag skulle ha (Pepita) hade blivit halt så fick jag en ponny som hette Kiwi som var dåtidens bockmaskin. Hon var ganska kul att rida på lektion, men de som anmälde sig på henne på tävlingar åkte oftast av. Jag var inte ett dugg glad över det och beklagade mig för min bästis som gillade Kiwi väldigt mkt då det dessutom var hennes skötponny, som tyckte jag var oshysst mot Kiwi då hon var en bra ponny.
Samma dag som tävlingen var det en som skulle ha en ponny vid namn Pentagoon som inte kom. Jag frågade då om jag inte kunde få byta till han men det gick inte. Hon som jag skulle dela Kiwi med gick in på banan och ramlade såklart då av, hon brukade jämt rida Kiwi så jag blev ju då ännu mer avskräckt. Men jag red iallafall fram, hon bockade och knasade sig, och när det sen var min tur bröt jag ihop. De ändrade sig då och sa att jag kunde ta Pentagoon då jag inte valt Kiwi själv.
Fick ta han direkt efter min bästis som då nästan precis kom ut från banan, mindre glad då de vägrat ut sig.
Jag hoppade upp på han och fick ta ett skutt på framridningen innan jag skulle in på banan.
Nu var det mesta av min nervositet bortblåst och jag var mkt beslutsam att jag skulle komma runt banan.
Red som aldrig förr, kom runt grunden och startade omhoppningen och red som en blådåre.
Det gav resultat, blev placerad på en andra plats. Jag var mkt nöjd, min bästis mindre, men det är nog glömt idag.
Det var den bästa resultat mässigt.

Har bild på Pentagoon någonstans hemma i röran fixar så fort jag kan.

Jag har två stycken på den känslomässigt bästa, och jag kan inte bestämma mig för vilken jag tycker känns lite mer så det får bli båda.

Den första är på min gamla skötponny Claes.
Jag tävlade det mesta som gick på han, och kämpade även i dressyren med han. Men han kunde enligt vissa inte gå på tygeln?! För att han hade fel på ryggen?! (läs avundsjuka)
Han gick dock nästan aldrig på tygeln, han var ernormt svår men det gick med lite blod svett å tårar så.
Startade som så många andra gånger i KM-kval dressyr med han. Red så noggrant jag kunde jobbade mkt med ställningar och var noga med att göra rätt sak på rätt plats då jag visste att han inte gick riktigt på tygeln, var extra noga med galoppen då han gärna hade höger i vänster varv.
Jag var mkt nöjd efter min ritt då det kändes bra, men visste att många andra oxå ridit bra. Efter så samlades vi alla i cafet för att veta vilka som gått vidare till final. De räknade först upp hästarna, sedan ponnierna, de började med den som vunnit kvalet och räknade ner. Man hoppas ju alltid att man ska vara den första de räknar upp men det var man ju såklart inte. Och man blev mindre och mindre hoppfull ju längre ner de kom på listan men så när de kom till den 6e och sista så ropade de upp mitt namn. Jag trodde inte det var sant och räknade om mitt protokoll flera ggr. Men det var rätt.
Jag hade kvalat till final på min lilla goa tjocka Claes, jag var helt överlycklig :D (sen i finalen gick det väl inte så bra då.. men men :P)

Finaste finaste Claes


Den andra då som oxå har en mkt speciell plats är när jag skulle tävla min andra sköthäst Cilla i lokaldressyr på ridskolan.
Jag red henne så gott som jämt, det var inte många som ville ha henne då hon var både seg och ganska tungriden, men jag älskade henne.
Hon var den enda på ridskolan som hade dressyr sadel på den tiden, då hon inte hoppade (annat än med mig)
Då var det en annan tjej som bestämde sig för att den hästen hon skulle ha inte hade nån skön sadel som hon fick skav av så hon skulle minsann oxå ha dressyrsadeln, och visst det funkade då det var minst 10 starter mellan oss. Jag gjorde iordninng henne så mkt jag kunde, kollade när tjejen med sadeln red och när hon ridit ut så gick jag in i stallet och borstade en sista gång och kollade hovarna. Men sadeln var fortfarande inte i stallet.
Gick till framridningen och ser att hon fortfarande rider?! För att han behövde ridas lite till då det inte hade känts 100 på banan?!
Jag fick tjata mig till sadeln, fick sen springa in och sadla, hade 20 min på mig att rida fram, vilket inte är mkt om man har en häst som är stort och stel. De hade inte heller gått nått då detta var en tävling på långfredagen då alla lektioner var inställda. Jag gjorde så gott jag kunde, fick hyffsad framåtbjudning och form. När det var min tur så var jag så totlat överladdad, nu jävlar gällde det. Kommer in på banan andas ut och slutar rida?! Styr runt henne på banan hon gör inte mkt mer än jag ber om, såklart. När jag ridit klart bara sprutar tårarna då jag inser att jag inte gjort nått alls. Jag har åkt häst på en lokal dressyr, och hon gjorde ju så gott hon kunde. Jag fick en sån enorm känsla då av att denna häst består endast av ett enormt hjärta villig att vara till lags. Alla trodde jag grät för att det inte hade gått någe bra men jag grät av glädje, jag fick ju DEN känslan, har inte haft den innan och heller inte efter.
Kan tillägga att jag kom sist. Men kommer alltid bära med den tävlingen livet ut.

Bild på Cilla från den tävlingen, framridningen. (scannad därav den dåliga kvaliten)